Brev fra Calle Almedal

Sykepleieren, hiv/aids-pioneren og den internasjonale helsearbeideren Calle Almedal vokste opp i Stockholm, men flyttet tidlig utenlands. Kontakten med familien hjemme ble imidlertid godt ivaretatt gjennom aktiv brevskriving. En stor samling av brev fra ham ble tatt vare på av foreldrene og er nå gitt i gave fra Almedal til Skeivt arkiv.

Mens fortellinger om fortiden er preget av livet her og nå, og alt som har skjedd i mellom, er brev et direkte vindu inn i livet der og da. De er blitt til mens man står midt i følelsene man forteller om; gleden, undringen, bekymringene, utmattelsen. Og mens fortellinger om fortiden beretter om det som skjedde, forteller brev også om alt det som ikke skjedde, men som kunne ha skjedd; om ting man håpet på, eller var redd for; om planer som ble lagt, men endret; om ideer, innfall, ønsker og drømmer.

Fra barliv på den spanske solkysten til klosterliv i Nord-Frankrike. Fra sykepleierskole i Oslo til jobber i Beirut og Jemen. Brevene fra Calle Almedal vitner om et usedvanlig innholdsrikt liv. De er skrevet med humor, sans for spissformuleringer og stor kjærlighet. På unikt vis dokumenterer de hele spekteret fra rutinemessig hverdag til store livsvalg som snur opp-ned på tilværelsen.

En stor takk til Calle Almedal for donasjon av dette verdifulle materialet. Og til andre som måtte ha private brev liggende på loft eller kjeller, og som vurderer å donere dette til arkivet - ta gjerne kontakt!

Jag tycker att “stolthet” är något fånigt, egentligen. Det är så lite man själv och ensam har uppnått, så det är så lite att vara stolt över. Men det är två saker som jag är “stolt” över, även om “stolt” inte alls är det passande ordet. Och det är dels att jag inte låter någon trampa mig på tårna för att jag råkar vara född homosexuell och dels det faktum att jag har det yrke jag har. Jag har det alldeles osedvanligt bra med bägge delarna, ser det första som det mest naturliga i mitt liv (vilket det är, ty märk att jag skrev i mitt liv, inte i alla andras!) og fan ta den som försöker att trampa ner mig i en eller annan skit på grund av det. Det andra, att jag är sjukskötare, är en källa till otrolig glädje och inspiration för mig. (...)

Ni är i alla fall världens bästa föräldrar, var och en på sitt sätt och bägge två tilsammans. Och tack för att ni är som ni är, lite knepiga bägge två, vilket i alla fall gjort mitt liv ganska intressant.

 (Brev fra Calle Almedal til foreldrene, sendt fra Ibb/Nord-Jemen, 7. mai 1980)